Kapitel 1 - VADSTÄLLET
Varför får jag kväljningar varje gång som detta kapitel kommer upp? Vad handlar det om egentligen? Ädelmod och hjälteskap? En salig dröm att förverkliga godheten i samhället? Eller dårskap och övertro på sina egna förmågor, där det kryllar av lömska fiender som står gömda ända fram till tröskeln? Eller att det bland alla ens påstådda vänner finns ytterst få som är verkliga vänner, men till vilken nytta när fienderna plötsligt tränger på från alla håll.
TYBRINA står som en tyst symbol för vår strävan att kämpa i blindo för rättvisans sak. Men vems rättvisa? Hennes egen, eller hela rikets? Hur långt var hon egentligen beredd att gå? Förstod hon inte riskerna? Var det bara hennes motståndare som förstod vilka risker hon tänkte utsätta sig för? Hade de inte rätt som hävdade att hon var galen? Jo, visserligen, men vad har det för betydelse. Det är bara de som betraktas som galna som har en förmåga att tänka tvärtom och vågar pröva helt nya tankar. Om Tybrina hade rätt i sin uppfattning, öppnades onekligen oanade möjligheter. Sådant är ofta farligare än skarpa vapen.
Icke oväntat var det bara HILN som var galen nog att våga lyssna och insåg vad Tybrina försökte säga. Från den dagen skulle ingenting bli sig likt längre. Inte för någon i hela landet. Resten av händelserna får du läsa i boken.
- - -
MEAH vill säga något, så låt oss höra:
Men det var ju inte meningen. Nej, det skulle ju inte alls ha blivit så här. Å andra sidan fanns det ingen annat tillvägagångssätt. Därför ville Hiln bara be om förlåt efteråt, men allt hon förmådde var att gråta och spotta på folk som kom för nära. I synnerhet en av dem, fast det var ju av helt andra skäl.
HILN vill också säga något:
Ni förstår ju inte. Allt blev bara så fullständigt fel, men likafullt fanns inga motförslag. Varför kunde ingen annan ha gjort det? Varför just jag? På det andra påståendet vill jag bara hävda mig och säga emot. Varför ville ingen lyssna när jag tänkte be om förlåt. Jo, för ingen vill höra frågan. Då får de väl skylla sig själva om det utvecklades på mitt sätt. Det var ju inte mitt fel. I väntan på att jag lär mig att ljuga, tänker jag spotta på dem. Om du, söta Meah, antyder något som har med Rossil att göra, vet du vad som väntar, både för dig och honom.
.
